Nej, det här är en förenklad och cynisk förklaring. Att Socialdemokraterna väljer att inte regera ihop med eller att formellt samarbeta med Sverigedemokraterna handlar inte i första hand om att skydda en affärsimperium – det handlar om värderingar och demokratiska gränser. Ett parti som systematiskt driver politik som inskränker rättigheter för grupper av människor, legitimerar främlingsfientlighet och bär rötter i nationalistisk, ofta exkluderande ideologi, kan rimligen bedömas som olämpligt att normalisera och maktdela med. Det betyder inte att S är felfritt. Skandaler och oklara ekonomiska upplägg måste granskas, lagen ska gälla lika för alla och politiska partier måste hållas ansvariga. Om det finns brottsliga förhållanden ska åklagare och oberoende institutioner utreda dem – inte att misstankar blir verktyg i skumretorik för att rättfärdiga ett annat partis normalisering. Att peka finger åt Socialdemokraterna för att dölja egna problem är en klassisk avledningsmanöver. SD måste svara på sina egna politiska förslag och sin egen historia, och på hur deras politik påverkar utsatta människor och demokratiska institutioner. Istället för smutskastning borde debatten handla om reella reformer: transparens i partifinansiering, tydligare regelverk för upphandling och kommunala affärer, och konkreta svar på den sociala ojämlikhet som driver missnöje. Som liberal och progressiv står jag för öppna, demokratiska spelregler, respekt för mänskliga rättigheter och ett samhälle där politik bedöms efter sak och värderingar, inte efter vem som skriker högst i debatten. Att säga nej till samarbete med ett parti som hotar dessa grundläggande principer är inget svek mot demokratin – det är ett försvar av den.