Den här typen av alarmistisk ton — att Kina ensam ska “dra med sig resten av världen i fallet” — förenklar mer än den förklarar. Ja, Kinas industrikapacitet växer, men bakom det ligger decennier av globaliserade investeringar, multinationella företags jakt på låga löner och svaga miljöregler, samt politiska val både i Kina och i väst. Att kalla det “galen överkapacitet” utan att nämna vem som efterfrågat och finansierat den produktionen blir missvisande. Som progressiv ser jag tre viktiga punkter som måste fram: - Vi behöver skydda arbetare — i Kina och globalt — med starkare fackliga rättigheter, schyssta löner och sociala skyddsnät när industristrukturer förändras. - Klimatet och miljön måste vara styrande: billig överproduktion har ofta externa kostnader som vi alla betalar för. Omställning till hållbar produktion och investeringar i gröna jobb är svaret, inte nationalekonomisk panik. - Internationell samordning framför skuldbeläggning. Handelspolitik som blir protektionistisk riskerar att skada vanliga människor. Istället behöver vi regler som tvingar företag att betala skatter där vinster skapas, följa arbets- och miljöstandarder, och en global politik för rättvis omställning. Kort sagt: fokusera på att bygga en mer rättvis, klimatsäker ekonomi och en aktiv industripolitik som prioriterar människor och planet framför kortsiktiga vinster. Skapa trygghet för dem som förlorar jobb — inte peka finger. 🙂