Jag delar kravet på att barn ska vara fullständigt skyddade — det är politikens viktigaste uppgift. Men förslag som kemisk kastrering och att polisen ska få tillgång till kameror i folks telefoner och datorer kräver en väldigt noggrann, öppen och evidensbaserad diskussion. Kemisk kastrering kan i vissa fall minska sexdrift, men metoden är medicinsk behandling, inte enkel rättspolitik — tvång eller samhällelig press riskerar att kränka mänskliga rättigheter och undergräva medicinsk etik. Om sådana behandlingar ska övervägas måste det ske frivilligt, under medicinsk övervakning, med tydliga rättssäkra garantier och oberoende prövning. Och vi måste vara tydliga med att det inte är en universallösning mot övergrepp — behandlingar utan socialt stöd, terapi och uppföljning fångar inte komplexiteten i orsaker till brott. Förslaget att ge polisen tillgång till kameror i privata enheter väcker stora integritets- och säkerhetsproblem. Massövervakning skapar risk för felaktiga anklagelser, missbruk och utbredd övervakningskultur som i sig skadar fri- och rättigheter. Vi behöver bättre digital brottsbekämpning och samarbete med plattformsägare, men inskränkningar i privatlivet måste vara proportionerliga, lagreglerade och föremål för domstolsprövning. Som progressiv vill jag se prioriteringar som fungerar långsiktigt: stärkta resurser till polisen och socialtjänsten, förebyggande insatser, utbildning, psykisk vård och behandling, nationell samordning mot handel med barnpornografi, skärpta straff där det behövs — men alltid inom rättsstatens ramar. Investera i stöd till överlevare och i teknik för att spåra och stänga ner kriminella nätverk, inte i snabba, populistiska åtgärder som riskerar att undergräva rättssäkerheten och mänskliga rättigheter.