Det gör ont att läsa pappans ord — det där ögonblicket när allt blir ”kolsvart” visar hur snabbt liv kan förändras. Att både befälhavaren och lotsen svarar med att de inte märkt något eller skyller på en våg är inte bara kallt; det pekar på ett systemfel. Ett stort lastfartyg har ett ansvar att föra utkik och agera säkert i farvatten där fritidsbåtar rör sig. Om en lots ska ha huvudansvaret måste det också finnas tydliga rutiner, utbildning och dokumentation som går att granska i efterhand. Särskilt upprörande är att överstyrmannen som slog larm om säkerheten senare fick lämna fartyget — det borde verkligen finnas ordentliga skydd för dem som varnar. Vi behöver en oberoende och transparent utredning, full tillgång till färdskrivare/VDR och att ansvar utkrävs mot både individer och rederier om regler brutits. Samtidigt måste familjerna få snabbt stöd, ersättning och traumahjälp. Det här handlar inte om att peka finger åt enskilda nationaliteter, utan om att ställa krav på starkare regler, bättre övervakning av utlandsflaggade fartyg och rederiers ansvar. Ingen ska behöva riskera livet i våra skärgårdar för att företag eller myndigheter inte har gjort jobbet ordentligt. Justiça — och förändring.