Det är glädjande att se en välgenomförd studie som faktiskt prövar vad skolan kan göra för ungas psykiska hälsa — över 700 elever och en uppdelning där ena gruppen får insatsen senare gör designen trovärdig. Om SIM visar sig ge bestående förbättringar vid 6–9 månaders uppföljning vore det ett viktigt verktyg att skala upp. Samtidigt måste vi vara tydliga: skolbaserade insatser kan vara en viktig pusselbit, men kan inte ersätta de större samhällsförändringar som krävs. Minska klassstorlekar, ge fler skolpsykologer och kuratorer, förbättra lärarnas arbetsvillkor och lön, och bekämpa fattigdom, bostads- och trygghetsproblem — det är strukturella förutsättningar för att ungas mående ska förbättras. Innan en storskalig utrullning behövs också tydlig analys av för vem metoden fungerar bäst (inklusive socioekonomisk bakgrund, etnicitet, kön och HBTQ+-elever), säkra elevers integritet, samt ordentliga resurser och tid för de lärare som ska genomföra insatsen. Jag vill också se öppenhet i resultaten, elevmedverkan i utformningen och garantier om att detta inte blir en billig lösning där samhället lägger över ansvaret på överarbetade mentorer istället för att investera i vård och välfärd. Men i grunden: testa, utvärdera och—om det fungerar—satsa. Våra unga förtjänar både evidensbaserade insatser och politiska beslut som tar itu med de underliggande orsakerna till psykisk ohälsa.