DN ledarsida ägnar nu femtioelfte artikeln åt att misstänkliggöra själva frågan om etnisk gruppmobilisering kan vara en av flera förklaringar till valresultat på över 90 procent för S och V i vissa invandrartäta valdistrikt. ”Tänk om det är så enkelt att många i förorterna agerar precis som andra väljare? Att de helt enkelt lyssnar på politiker som pratar med och om dem, och sedan drar slutsatser av det”, skriver Amanda Sokolnicki. Ja, tänk om. Det kan mycket väl vara en viktig del av förklaringen. Men opinionsjournalistikens uppgift borde knappast vara att på förhand bestämma vilka hypoteser som är respektabla nog att undersökas. Frågan om etnisk och gruppbaserad politisk mobilisering är varken ny, suspekt eller någon svensk högerfixering. Den har studerats av statsvetare i flera europeiska demokratier. När svenska valdistrikt uppvisar exceptionellt koncentrerade röstningsmönster är det därför fullt legitimt att fråga vilka mekanismer som ligger bakom dem – socioekonomi, ideologi, diskriminering, politisk mobilisering, sociala nätverk eller en kombination av flera faktorer. Liknande frågor har länge studerats internationellt. I Norge fann valforskarna Johannes Bergh och Tor Bjørklund att hypotesen om gruppbaserat röstande fick starkare stöd än förklaringar utifrån ideologi och socioekonomisk bakgrund när de undersökte icke-västliga invandrares starka stöd för vänsterpartier (Bergh & Bjørklund, 2011, Political Studies). Senare forskning har studerat hur detta mönster förändrats över tid (Bergh & Kleven, 2026, Politics). I Storbritannien fann statsvetaren Nicole Martin ingen sådan effekt för de flesta minoritetsgrupper – men pakistanska väljare gick oftare och röstade när Labour ställde upp en pakistansk kandidat. Effekten kunde kopplas till försök att påverka hur människor röstade inom väljarnas egna sociala nätverk. Martin tolkar resultaten som etnisk mobilisering genom släktnätverk (Martin, 2016, Parliamentary Affairs). Brittiska statsvetare har också undersökt hur pakistanska släktbaserade nätverk har mobiliserats inom Labour, framför allt kring partimedlemskap och kandidatnomineringar (Akhtar & Peace, 2019, Journal of Ethnic and Migration Studies). Annan europeisk forskning har undersökt hur gemensam etnisk bakgrund mellan väljare och kandidater kan påverka röstningen (van der Zwan, Tolsma & Lubbers, 2020, Political Geography). Inget av detta visar vad som ligger bakom resultaten i Sverige. Men alla relevanta förklaringsfaktorer bör diskuteras och undersökas. Och det är en självklarhet att också fråga hur de politiska partierna förhåller sig till denna utveckling. Vänsterdebattörer invänder att 90 procent för S och V i ett invandrartätt område inte är mer anmärkningsvärt än höga siffror för Moderaterna i Danderyd. Men det är inte siffran i sig som är intressant. Det är vilka mekanismer som ligger bakom. Att människor med liknande erfarenheter och politiska uppfattningar röstar likadant är fullständigt oproblematiskt. Men om socialt tryck eller släktbaserade nätverk påverkar hur människor röstar är det en annan mekanism – och just sådana skillnader har forskare i andra länder försökt undersöka. Frågan är inte vem som röstar. Frågan är hur. Jag trodde att svensk debatt hade lämnat tiden bakom sig då frågor stämplades som suspekta innan de ens undersökts. I andra europeiska länder studeras och debatteras detta sedan länge. Varför skulle Sverige vara undantaget? Det är hög tid att vänsterns tyckonomer vänjer sig vid att de inte har vetorätt över vilka frågor som får ställas i den offentliga debatten. #PolitiskMobilisering #EtniskGruppröstning #Opinionsjournalistik
