Problemet är nog att det inte enbart handlar om sakpolitik för C. Och det handlar inte heller om person eller organisation, det är många V-partister och C-partister som känner varandra i riksdagshuset och träffas och umgås. Istället tror jag att motståndet mot V i C också grundar sig i nån slags identitetskris för dom i toppen och delar av partiorganisationen. Den ekonomiska politiken delar C inte med nåt parti på ”vår” sida, MP höjer skatterna mer i sin budget än V. Så vad handlar det då om? Jag tror att det blivit så att hålla V borta, är den skalpen som C vill kunna visa upp för att slippa göra upp med sin identitet ”V utanför” är den triumf man vill visa upp den här gången. Man ska kunna fortsätta säga till sina borgerliga kollegor att man egentligen inte valt sida och att det går att välja bort SD och inslag av vänsterpolitik samtidigt. Att gå till extraval för att man inte är beredd att fullt ut stå för vad konsekvenserna av valet av statsministerkandidat innebär är inte en seriös hållning. Det visar inte heller på regeringsduglighet, att man inte kan träffa den majoriteten man ska regera landet inom, för att lära känna varandra bättre. När januariavtalet slöts var det inte ens C som krävde noll inflytande från V, utan L. Punkterna i den överenskommelsen handlade inte om att hitta nån slags mitt eller samarbete. LAS, marknadshyror mm skulle bevisa att C tvingat S att driva en politik som gick på tvärs med allt dom stod för. En kombination av ideologisk övertygelse från Timbro-Centern och även då just behovet om att visa upp en skalp för övriga borgerligt etablissemang, tror jag drev fram detta. För det var ju knappast C-väljarnas viktigaste frågor och inte heller dom skeptiska C-politikerna i Västerbottens inland som hade satt detta högst upp på listan. Jag deltog i ett radiosamtal med deras dåvarande vice partiledare efter att V stoppat marknadshyrorna. Han sa då ”januariavtalet var genialiskt, vi har fått S att regera på en borgerlig reformagenda. Nu har V förstört det”. Och verkade inte reflektera över hur arrogant det lät. Så kan man kanske göra en gång. Men två gånger går det inte som parti att maximera, då behöver man istället samarbeta. C har valt Magdalena som sin statsministerkandidat och dom väljare som röstat på Magdas underlag, uppger att dom föredrar i första hand, en regering bestående av S, V, MP. Valet om vad som var viktigast, full utdelning för den ekonomiska politiken, eller att kunna påverka i rätt riktning gällande värderingsfrågorna har C gjort när dom valde Magda. Vi övriga partier står i jämförelse med C väldigt nära varandra här. Oavsett om V är i regering eller inte, (vilket vi kommer att vara eftersom vi fattat vårt beslut) kan inte C:s förväntningar vara att få bestämma allt. Dessutom behövs ju V oavsett för att förhandla en budget. Så det kan inte vara där skon klämmer. Runt om i landet styr V och C ihop. I norra Sverige i kommuner där C varit starka, har det snarare varit fighten mellan S och C, om vem som ska styra som tidigare varit i centrum. Och där är MP det parti man ser mest skeptiskt på, är min upplevelse. Det finns flera saker vi är överens om men det vet redan C. C delar ju faktiskt fler prioriteringar med V och MP än med S. Vi har tillsammans hållit ihop i flera förhandlingar om investeringar i infrastruktur och lyckats driva igenom 50 mdr till det civila försvaret. En humanare migrationspolitik, biståndet och återbäring till dom kommuner och regioner som bidrar med naturresurser på landsbygden är andra frågor. Hur som helst V kommer inte att backa från att våra väljare ska ges likvärdigt inflytande. Väljare som oftare är låginkomsttagare, har haft det ordentligt tufft ekonomiskt och en del av dessa är utsatta för just den retorik och politik om splittring som Tidö stått för, dom har samma rätt till inflytande i en kommande regering som C-väljarna har. #politik #Sverige #partipolitik
