Search

Interest on interest wrote that the Center Party had formally closed the door to a government with M, KD, and L and could not accept SD even as a supporting party. At the same time, the writer believed that the party kept the door open for VPK as a supporting party. Interest on interest described VPK as an Islamist communist party and claimed that it supported Hamas, was hostile towards Jews, did not want to counteract the Muslim Brotherhood, and wanted to abolish the market economy and private ownership. The writer called the stance grotesque. #politik #Sverige #vårdomhärd (translated)

DrTallinger wrote that the political deadlock surrounding refugee policy forced the Center Party to choose between approaching its political opponents or cooperating with the Sweden Democrats, with whom the party, according to the author, had politically in common in practice. The latter, according to the post, would cost the Center Party its reputation among political allies with high demands for political correctness. The author described the question of how many refugees Sweden could take in as peripheral and compared it to a company's decision on charity. According to DrTallinger, the main task of politics was to drive Sweden towards profitability and to safeguard the interests of citizens. The author also claimed that Sweden had been turned into one big refugee camp, at the expense of the purpose of politics. By comparison, DrTallinger wrote that Coca-Cola would not abandon profitability and donate all its money to Pepsi or small soda producers on the grounds that they also had a right to profit. The author concluded by asserting that the country's future depended on a few women, whom he described derogatorily and accused of having lost touch with why they started engaging in politics. https://t.co/DcZ3y69mPc #politik #Sverige #flyktingfrågan (translated)

Viktor Barth-Kron wrote that the Centre Party wanted S-led governments to move towards the center and pursue bourgeois economic policies, while the Left Party wanted them to lean to the left and include the party. He added that he was not a political science professor but believed that the political conflict was clear. #politik #Sverige #Centerpartiet (translated)

I think the Swedish people are quite tired of this now, actually. There is no exploratory assignment. Suggest prime minister candidates for the parliament so we can get something done. If no one has support, it will have to be new elections. #svpol #politik #riksdagen (translated)

Debatten om Borlängevalet har handlat om förkryssade valsedlar och ordet klan. Men det material, inte bara medieuppgifter, som finns tillgängligt i främst öppna arkiv och andra källor visar dock något annat. Det visar ett öppet och personligt nätverksbygge mellan Somalias försvars- och säkerhetsledning och två svensksomaliska nätverk. Nätverket byggdes steg för steg med svenska offentliga medel. Inledningsvis användes det för att motarbeta extremism, sedan för att öka valdeltagandet och slutligen för att maximera somaliskt inflytande i ett svenskt riksdagsval. OBS: Ganska lång artikel, men nödvändigt. https://t.co/GY7xfUn94P #svpol #Borlängevalet #svenskpolitik #klansamhället

Den här klokskapen är tagen från Olof Heggli på Facebook som läser Berlngske: ”Danskarna tittar över Öresund... ”Vi borde diskutera vem som blir Sveriges nästa statsminister. Nu är ordet ’bananrepublik’ det alla talar om.” Danskarna har alltid varit duktiga på att sätta ord på saker. Ibland så duktiga att vi svenskar och nordmän har föredragit att diskutera deras ordval framför det de faktiskt försökte säga. Nu är det Berlingske som sätter ord på Sverige. Det är svårt att inte uppskatta formuleringen. Särskilt som danskarna under många år har betraktat svensk migrationspolitik ungefär som man betraktar en granne som grillar inomhus: först förvånat, sedan bekymrat och till sist med ett stilla intresse för när brandkåren kommer. Sverige har naturligtvis förklarat att danskarna inte förstått saken. De har varit för hårda, för misstänksamma och framför allt för danska. Vi hade den humanitära stormakten, värdegrunden och ett närmast obegränsat antal handlingsplaner. Om verkligheten inte passade politiken fick verkligheten helt enkelt arbeta med sin människosyn. Danmark stramade åt migrationspolitiken. Sverige stramade åt språkbruket kring migrationspolitiken. Danskarna diskuterade volymer, krav, parallella samhällen, hijab och integration. Sverige diskuterade tonen hos dem som diskuterade volymer, krav, parallella samhällen och integration… Det fungerade utmärkt… Åtminstone för tonen. Nu tittar danskarna på oss igen. Två veckor efter ett extremt jämnt riksdagsval borde Sverige diskutera vem som ska bli statsminister. I stället pågår en förundersökning om misstänkt otillbörligt verkande vid röstning i Borlänge. Vad som faktiskt har hänt är ännu inte fastställt, och ingen ska dömas i förväg. Det är en ganska viktig princip. Särskilt när grannländernas tidningar börjar använda ordet bananrepublik. Men Berlingskes verkliga poäng är större än Borlänge. Vad händer när den svenska demokratin möter täta familje-, etniska eller religiösa nätverk där politisk mobilisering kan få andra former än dem våra institutioner byggdes för? Att mobilisera väljare är självklart legitimt. Partier får informera på somaliska, arabiska eller värmländska om de tror att någon begriper det sistnämnda. Moskéer, kyrkor och föreningar får diskutera politik. Men det finns en gammalmodig liten detalj i demokratin: rösten tillhör väljaren. Inte familjen. Inte föreningen. Inte klanen. Inte imamen. Inte partiet… Väljaren. Det är ett förbluffande enkelt system. Därför har Sverige naturligtvis lyckats göra det komplicerat. Danskarna har i åratal frågat vad som händer när integration misslyckas. Sverige har oftast svarat genom att fråga varför danskarna uttrycker sig så negativt. Nu får rättsväsendet reda ut vad som faktiskt hände i Borlänge. Kanske visar sig misstankarna vara överdrivna. Kanske inte. Men Berlingskes rubrik säger något om hur långt den svenska självbilden har färdats. I åratal har danskarna tittat över Öresund och frågat: ”Vad håller svenskarna egentligen på med?” Vi svarade att Danmark var hårt, kallt och inte hade förstått den svenska modellen. Nu skriver Berlingske om Sverige och ordet bananrepublik hamnar i rubriken. Det betyder naturligtvis inte att Sverige är en bananrepublik… Det vore en alldeles förhastad slutsats. Men det är ändå fascinerande hur många av de frågor som Sverige en gång ansåg det oanständigt att ställa numera ställs av Sverige självt. Danskarna behöver egentligen inte säga ”vad var det vi sa?” De behöver bara vänta. Sverige brukar komma ikapp. Det tar bara tjugo år och en statlig utredning” #Sverige #Danmark #Demokrati

Det börjar bli ganska uppenbart vad Ida Svansbo och Sveriges radio sysslar med. Ida mejlade mig imorse och bad om att få ta del av alla underskrifter i vår namninsamling på https://t.co/rTaT1flHm3 Några timmar senare haspar hon ur sig den här pjäsen. Vem tar du mig för Ida? https://t.co/pUIMDxlhfO #Sverige #Medier #Politik

DN/Ipsos: Bara var fjärde väljare fick en tydlig bild av politiken i en S-ledd regering. I stället fokuserade S på att varna för SD-ministrar. Resultatet blev partiets sämsta val i modern tid. Ibland är facit ganska pedagogiskt. https://t.co/Xw2KfLZbNy #politik #Sverige #val

📣 Det finns en logisk väg ur regeringslåset: M, KD, L och C bildar regering. SD står utanför. C erbjuds ett tungt regeringspaket: vice statsministerposten, centrala departement och möjlighet att sätta ett historiskt stort centerpartistiskt avtryck på politiken. SD får inga ministerposter och regeringen binds inte upp av något nytt Tidöavtal. Då ställs både C och SD inför varsitt obekvämt men ganska enkelt val. För C: vill ni säga nej till en borgerlig regering som ni själva kan sitta i och få historiskt inflytande över – för att i stället regera med stöd av ett V marinerat i antisemitism, terrorromantik och extremism? För något annat realistiskt alternativ finns knappast. För SD: är kravet på ministerposter viktigare än att få en borgerlig regering och möjlighet till genomslag i centrala profilfrågor – inte minst en fortsatt stram migrationspolitik? Båda måste kompromissa. Och SD behöver inte ens rösta för regeringen. Vill partiet markera att man inte accepterar att hållas utanför Regeringskansliet kan man lägga ned sina röster i statsministeromröstningen. Budskapet blir glasklart: vi stödjer inte den här regeringen, men vi tänker inte heller fälla den och därmed öppna vägen för en S-ledd regering. Det fungerar eftersom Sverige har negativ parlamentarism. En statsminister behöver inte samla en majoritet bakom sig. Det räcker att färre än 175 ledamöter röstar nej. Därefter får regeringen lägga fram sin politik och söka hoppande majoriteter. SD kan rösta för borgerliga reformer man stöder och emot sådant man ogillar. I andra frågor kan regeringen söka stöd hos S eller MP. Ibland kommer regeringen att förlora en omröstning. Det är parlamentarism, inte regeringskris. Alternativet är knappast bättre: en skakig S-ledd kaozregering med V-ministrar och partier som inte kan enas i några frågor. För C vore paradoxen monumental. Partiet skulle tacka nej till historiskt inflytande i en borgerlig regering – för att i stället regera med ett sällskap som många av C:s egna väljare inte ens skulle ta i med tång. M, KD, L och C har åtminstone en bred borgerlig grund att regera på. Det är dags att alla partier besinnar sig, slutar fantisera om parlamentariska majoriteter som inte finns och börjar förhålla sig till den matematik väljarna faktiskt har gett dem. Det finns inga perfekta alternativ kvar. Bara vuxna kompromisser – eller fyra år av politiskt kaos. #politik #parlamentarism #Sverige

För er som missade TV4 nyss: Marcus Oscarsson spekulerar kring hur regeringsbildningen faktiskt kan sluta. Oscarsson resonerar som så att C står fast vid sina två stenhårda röda linjer: varken V eller SD får sitta i regeringen. Utifrån det spekulerar han att M, KD och L skulle kunna försöka sy ihop ett upplägg där C erbjuds en plats i högern utan att SD är formellt med. I det scenariot menar Oscarsson att bollen hamnar hos SD. De ställs inför valet att antingen acceptera upplägget och får förhandla till sig sina hjärtefrågor, eller säga nej och därmed bana väg för en ren vänsterregering där S, V och MP tar över styret. Jag vet inte hur ni tänker, men det här måste väl ändå ses som den minst dåliga utvägen. Visst svider det, men ställer man det mot alternativet är valet ganska enkelt. Om högern får behålla makten med SD i bakgrunden, så är det ett pris värt att betala för att slippa den radikala vänster-regering som annars väntar. Nu är ju inte alla röster räknade än så detta är ren spekulation. Men om läget faktiskt landar här, vad tror ni, är det här rätt väg att gå eller helt fel? #Politik #Sverige #Regeringsbildning